"Du må beise sjarken din, gutt! Eller så søkk han"

Sommaren är här på riktigt. Äntligen får jag undslippa moder Norges hårda, omilda grepp som bare mänskor med läggning åt dubbel, norsk BDSM tycker om. Trots att jag är som en hårdbeisa båt som kan stå över rås och tare i några stormar till, behöver jag verkligen Sverige nu. Ett land där det ännu finns poesi, med ett av världens vackraste språk.

Under en redaktionsmiddag fick jag goda råd från vår politiska skjutjärnsskribent Thomas Thell, som vet så mycket mer om svensk musik än vad jag gör. Vi åt torsktungor och stekt potatis och drack ett inte så jävla vällyckat portugisisk vin till maten. Som tur va skulle han stanna hemma och sköta sin egna druckna penna. Han hade en stor böjning åt att reta upp arrangörer, musiker och särskilt politiker, och var portad från de flesta arrangemang. Som Almedalen eller Hultsfred, som sägs ha gått i konkurs efter att han var där senast för att skriva om vad nu fan det va.

Innan han hastade vidare, till gud vet vart, bad han mig lova att jag skulle hålla mig långt borta från Lars Winnerbäck och hans Lunarstorm-poesi, för inte att bli skadat för livet. Om han trodde att äktenskap med en norsk skådis skulle ge honom ett uppsving, så kom han att ta grundligt fel. Jag vet hur flickor från Kristiansand, så kallade sørlandspiker, funkar. Om inte hennes farsa råkar vara Sunnmøring och att hon därmed redan är förstörd, rent genmessigt. Allt enligt Thomas, detta orakel av meningar och åsikter.

Jag såg ju enbart fram emot att flanera vackert omkring, arm i arm med frisörskan och helt gå på hennes goda musiksmak, skribla ner några utstuderade, poetiska fraser om alla sköna, svenska mänskorna som jag skulle omges av. Slänga det ut på nät tillsammans med några väl valda foton på detta och hint. Men helt objektivt sett, Winnerbäck, nej tack.

Ett band ville jag kasta ett närmare öga på, och kanske lyssna till några låtar om det ville sig: Bob Hund – detta märksnodiga band som helt har gått mig förbi, ett liveband som det aldrig funnits maken till i Sverige, efter det jag researchat. Inte för att jag är vidare intresserad att spänna ut mina musikaliska horisonter något ytterligare, den ständiga primal-global-elektroniska musiken som pågår i min egen skalle, brukar att va nog så tillräcklig.

Men det hade kommit till min kännedom att min egen son var ett stort fan av dom. Nu skulle vi på denna festivalen tillsammans, inklusive hans fru och frisörskan, som råkade vara hans svärmor. Som av en händelse. Jag var orolig för honom. Började han bli rubbad på något vis, denna sansade, lugna emokillen, som själv skrev texter och musik så det stänkte av det helt upp till stor poesi på högsta hyllan. Men på fritiden, tyvärr. Vilket säkert var lika bra, när man ser på hur det kan gå för lidande heltidspoeter.

Bob Hund – vad var det för samling galningar, dessa halvt psykotiska texterna som fick det till å gå kallt ned över ryggen, bara vid att läsa innantill. Jag förstod ingenting. Tänkte på det; dom spelade i Östersund i 1993, då dom precis hade slagit igenom. Hade jag bara varit lite om mig och för mig på den tiden kunde jag förhindrat detta.

Om jag inte hade kastat bort tiden med att hitta på teorier om synergidialoger, internkontroll och medarbetarsamtal, för att imponera på ett gäng superkonsulter på praktiken efter min misslyckade 3-åriga HR utbildning. Jag kunde tagit med honom på deras konsert den gången och skrämt honom riktigt ordentligt. Då var han bara sex år och lyssnade ännu på vad jag hade att komma med om formaningar och råd. Men nej.

Hoppet om att det bara var jag som började bli en gammal och ännu mer ängslig poet, hängde som i ett snöre bak i huvudet och jag bestämde mig för inte att hetsa upp mig i onödan, som jag alltid brukar. Det går som regel bra, som de korkade optimisterna brukar säga. Tänk positivt, intalade jag mig därför. Här får jag ju frivilligt ressällskap av ett av mina fyra barn i mitt älskade Sverige, till råga på allt, samman en vacker frisörska. Ungar i släptåg, ja väl, men som tur är, så vuxna att de kan släppas vind för våg.

Så klart jag skulle sakna min festivaltecknerska Live Olsen från Trondheim. Men det kändes som om det här smällde lite högre. Live var ju dessutom en svår konstärsjäl, helt blind för alla udda poetiska förslag.

Så klart får jag ge henne en snabbutbildning i hur man bäst kan manövrera en dreadhead till en vällyckad hairday. Det borde inte bli något problem alls, efter som jag sansad att hon också var aningen poetiskt anlagd, efter att jag under tidligare familjeträffar, tagit vissa mått av henne i smyg, för mitt mentala poetiska bibliotek. Så gaska upp dig, poetjävel, kunde jag höra Thomas väsa någon stans. Och har jag kanske inte varit på sjön förut och dansat med vågorna?!

Efter femton mentala packningsgenomgångar och lika många koffertar senare, kom jag till sans och församling och valde att köra minimalistisk. Ingen mening att dra med sig hela garderoben. Bara glömma att ta med instrument, studioutrustning, minikök m.m. Det började gå upp för mig att jag verkligen skulle resa någon stans och inte bli tvingad att fastna i mitt eget tråkiga sällskap! Hade nyss avverkad en 3 veckors resa i Ukraina, flackande omkring som en nyanländ rymdvarelse, lyckligt räddad en vecka av min kusin i Tjernvitsi.

Resan var en annars en botgöring för min Queen of Odessa, som väntad i 7 år!! på uppehållstillstånd, med med sina två ungdomar som växt opp och är väl integrerat i Sverige. Hon pratar och skriver flytande svenska och har jobbat på ett äldreboende i flera år och har självfallet varit mycket omtyckt. Nu skall dom utvisas. Fy fan, jag blir så förbannad! Jag kände en stark önskan om att snabbt flytta det batteri av högtalare på gränsen mot Nord-Korea, till strax utanför Migrationsverkets lokaler och köra hennes låt "Welcome to Odessa" på repeat några veckor i sträck. Är den bannlyst i Ukraina, kan den lika gott bli det här. Jag bryr mig inte!

Inte att gästfriheten är ett uns bättre här väst, hellre tvärt emot, på det här glatta urberget som jag har ödet att ha som mitt hemland. Där alla ligger i fosterställning, lidande under den livslyckokolik vi har skapad med olja och fjös lax., skräckslagna för att Putin skall invadera oss.

Nej, glöm det, stryk det, nu är det glada laxen som gäller. Festival! Peace and Love! Fred och kärlek som plåster på alla sår! Det finns inga problem, bara en massa smarta lösningar!

PapaFahr - på ständig mental resfot

"PROTECT YOUR BITCHES!"

Är det inte fantastiskt hur man känner sig hälsosam när man kommer sig över till Sverige! Luften är liksom renare, man andas lättare, det känns nästan som man aldrig rökt och med gott samvete hoppar man ut på Storlien och börjar blossa! Så tuffar man vidare och där glider äntligen Badhusparken förbi tågfönstret, där man har så många minnen, inte alla lika trevliga, men fullt möjligt att förtränga.

Ganska riktig, min son har en släng av Bob Hund mani. En stor affisch på väggen, muggar med Bob hund och den ena katten deras var 35 år och kunde gå på bakbenen. Varje gång Bob Hund spelades, tog den på sig ett par små wonderbaumboxhandskar som luktade Mike Tysons svett och reste sig på bakbenen och jibbade runt och boxades i luften i takt med musiken. Mycket skrämmande.

Det blev Prius till Borlänge. Nästan som att åka taxi. I Norge är ju nästan alla taxibilarna Prius, eller nåt annat miljömässigt fordon. Norges desperata alibi för att ha nerskrapat hela världen med olja och fjös lax, inklusive sin egen kust.

På tre timmar hade den vackra frisörskan rattat bilen till Borlänge. Att en Prius gick å få upp i mer än 80 kilometer i timmen var nyheter för mig. Jag hade skyfflat i mig en ganska ordentlig dos med allergitabletter, några valium och rökt ett par ekologiska cigaretter. Som vanligt när jag sätter mig i en bil med en okänd chafför. Så jag brydde mig inte mycket om alla fordon som svischade förbi på höger sida. Den har väl inte motor, tänkte jag, hybrid är väl nåt annat som jag inte riktigt fattat ännu.

Torsdag på en festival! Uppvärmning och en skön stämning. Jag kände mig rätt så jetlaggad efter resan och hade varvat ner med några glas rödvin och en massa cigaretter, som är så härligt billiga i Sverige! Här var jag, i Göran Greider-land och utan svårighet hittade jag Dalademokraten över allt. Gratis! Han får tydligen inte mycket betalt han heller, något som uppmuntrade mig! Vi borde kanske slå i hop oss och åka på turné tillsammans, köra igång folkparkerna och läsa poesi för danssugna!

Vad skall man säga... Elliphant, den sköna tjejen Ellinor Olovsdotter med festivalstjärnornas mest oömma kostym och ett gungande ordflöde som vass street poesi. Svängigt värre! Hon förtjänade en stor scen, sent på natten, med några tusen pigga, påtända/pårökta, omstörteberädda vänsterveganfans! Redo att kränga vårt överflödssamhälle billigt mot lite mer genomtänkt världstänk! Hon sammanfattade hela hysterien om tafsande på festivaler med tre väl valda ord, som kunde ersatt de flesta kampanjer av liberaler, liberalfeminister och skräckslagna festivalarrangörer: Protect your bitches! Bättre kan det inte sägas, fast inte många har auktoriteten att yttra sådana ord från en scen.

Jaja, Melissa Horn, jag tog i alla fall några bilder av dig. Jag tycker du är tuff, fast jag inte förstår musiken din. Ett bra gäng musiker har du runt dig, och det förtjänar du efter alla dessa år av enträget skrivande och spelande! Hoppas ni har kul tillsammans! Och nu när Lars är gift, släpper du att han hela tiden ringer och grinar i telefonen och vill flytta in hos dig. Kör hårt, tjejen!

Bluespills. Vad är det för namn? Härliga skära tabletter som ingen ännu har erbjudit mig på nån festival..? Borde haft någon där jag stod, tillsammans med storgrabbarna, med sina abnorma kameralinser. Som vore dom på valsafari. Eller på sin första förlossning. Dom tittar nervöst på min lilla, lilla kameralins. Kan det va smittsamt? Kan båda dreadsen och linsen va smittsamma? Bäst att inte prata eller titta på honom. Han är säkert från Säffle Dagblad. Är det sant att våra stora kameralinser skall bli förbjudna på alla festivaler från nästa år?

Eller är det bara jag som är så grymt avundssjuk och gärna skulle haft 5 droner som svävade runt på festivalen och tog bilder, medan jag styrde de från väl valda lokaler, med röktillåtet och all inclusive?

Så torsdagen var helt OK, som Dennis skulle sagt. Sköna svängar, det här ska nog gå bra.

Om bara inte frisörskan plötsligt har kommit på att hon har semester och inte alls tänker ömma om mitt hår och skapa otroliga kreationer till alla de olika kostymer jag tänkte köpa. Jag får väl hitta på nåt utpressningshot ganska snabbt.

Eller va fan, kanske tagga ner fem hack och bara njuta av vädret, omgivningen och människorna! Borlänge verkar va en helt OK stad att bli gammal i, inte med en massa uppförsbackar. Peace and Love. Mina dreads vill ingen illa! Fred och kärlek!

PapaFahr - på ständig mental festival

MENTAL HOLMGÅNG FÖR SJÄLEN

För att ta det sista först, det bästa och mest hälsosamma. John Holmes, den levande legenden. Det blev som en bikt, en kyrkostund utan bestämd religion, något fridfullt tog tag i oss då John Holm började spela. Med samma hans röst släpper ut i lokalen, sker det nåt med de flesta. Det här är musik för folk som inte kan bete sig som festivalfolk, de enkla orden som vila, så magiskt sammansatta som bara John Holm kan få till det. Mer finns inte att säga om den saken. Bara ett stort tack för att han ännu ställer sig på scen och fördjupar oss!

Åtta glas innan hundvakten

Dagen för hundvakten var kommen. Frisörskan hade sluppit undan ansvaret om mitt hår. Vi spelade spel på förmiddagen efter att ha spatserat till en kafé och intaget en lätt lunch. Regnet hotade med moln. Jag missade Tityo och det gjorde mig lite lessen. Tänkte på Papa Dee och hoppades han ville förlåta mig. Klockan sneglade sig fram.

Jag ville se Jerry Williams så klart. Honom hade jag aldrig sett live. Men uppstådda problem, som förde till stor irritation, ja, rent av ilska, gjorde att jag kom försent och om i dispyt med en vakt, som inte ville släppa inn mig vid utgången, trots mitt pressbevis och hänvisade mig till den officiella press entrén som låt nån kilometer på andra sidan. Då skulle jag behöva springa, och jag vägrade springa för Jerkan. Så jävla rockabilly är jag inte, trots allt. Gick tillbaks till hotellet och var sur och jobbade med nån elak artikel, medan mina vackra medresande inte förstod någonting och traskade iväg, försenad, för att kolla på slutet på Jerkans gig. Jobbad av mig ilskan. I god tid kom jag innan hundarna skulle börja skälla!

Så, självande, fick jag kasta mig in i kameradiket med alla de stora kameragrabbarna och några tuffa linstjejer, dessutom. Något som uppmuntrade mig. En så stor scen:

Tänka sig till att jag extraknäckade som busschaufför med en dansbandstrummis som chef! När det var som jävligast att vara den enda dreadschaffisen i Trondheim, kanske Norge, ringde jag världens bästa busschaufför, med 30 år på nacken i yrket. Han peppade mig och sa, vill du hänga med, nej, säg nej! Så dog han ju ifrån oss plötsligt. Fast där står jag med min sköra kamera och ser honom i linsen. Han har smygit sig in i Jonas och skickar goda signaler till mig! Skicka en fågel att sjunga på din begravning. Sånt larv. Skicka Bob Hund, för fan, på stora scen och backa en röd, ettrig, struttig jävel som sjunger: Nu är det väl revolution på gång! Det kallar jag hälsning från andra sidan!

Så det här är Bob Hund... De är tuffa. De är proffsiga: Men så för lite mänskor här. Några tjejer och killar kommer springande en halv timme in i konserten: Vad e det för fel på er! Komma en halvtimme för sent!

Det blir kvarsittning! Inne på VIP området på Peace and Love. Där det absolut inte är peace and love, bara en fruktansvärd musik av nån sjuk dålig DJ från det hemsta energidrycksbolaget, som aldrig borde få sätta sin fot på en festival. En skam för hela festivalen. Fulla groupies och bekantas bekanta av några bekanta som bott granne med nån artist i barndomen.

Nej, ni får stanna, stanna här och älska Bob Hund. Jag är inte rädd längre. Ingen är arga längre! Mina älskade reskamrater blir inte sönderklämda där de står längst fram ved det kalla aluminiumsstaketet, snart glöder allt omkring dom av hundarna som skäller skönt och rätt. Jag vill ta varje låt och dissikera och analysera. Det är inte Pere Ubu, direkt, men skön, skånska kan man bara inte dissa alls. Allvaret är där mellan raderna. Humoren finns i allvaret, där ligger talangen till Bob Hund. Listiga jävlar smyger uppläxningen mellan alla vackert staplade ord. Poesi på en annan våglängd än min egen. Men Bob Hund poeterna har stora och man önskar dom bara hela världen! Jag är inne på att skaffa mig en. Skaffa mig en Bob Hund!

PapaFahr - poet med rätt att älska hundar

"Hur vet man att man är klar?"

Jag är i Ström, det säger alla som känner sig lite hemma i Strömsund. Jag får fotbad och lyssnar till Emil Jensen i sommar och det är ett riktigt sommarprogram. Ett sånt pratande man bara behöver ett av varje sommar. Så mitt i blink träffade han mig i sorgen.

I min Eriksgata av sorg över världens bästa busschaufför som plötsligt ryktes i från oss. Så irriterande. Så missumsamt. Så sorgligt att jag ännu har lite svårt att fatta. Jag behövde en hundjakt, kände jag. Jag behövde nära och kära som inte kan rädda mig. Men bara vara runt mig. Jag traskar och går, går och går. Någon gång måste väl ta slut. Detta molande av förvirrande sorg. Jag har ju gråtit klart och allt, så varför detta...

Men nu skall jag skaffa mig en Bob Hund. Det kommer att bli bra. Kanske den kan skälla som Emil Jensen. Det hade vore toppetoppen. Jag har ju inte turen att ha en katt som är 34 år och jular över vardagsrumsgolvet varje gång Bob Hund låter i högtalarna.

Vilken färg kan en sån hund ha? Brun..? Svart? Jag får ta den som den kommer, även om den är prickig. Den måste självfallet va osynlig när jag är ute och rastar den. Ingen i Norge måste få veta att jag fått en Bob Hund. De skulle aldrig fatta meningen och säkert bara hitta nog ett skäl för att spöa upp mig en solig nationaldag.

Kanske jag rent av skulle lämna landet och emigrera till Borlänge. Hitta en lägenhet i centrum. Gå och hälsa på platsen där jag först såg Bob Hund nån särskild lördag kväll. Känns lite onödigt bara för en hund. Men faktiskt så hade jag en hemlig pratstund med en politiker, medan Bob Hund klarade sig så väldigt bra utan mig den sista delen av konserten; man vill ju inte frätsa i musik.

Jag och denna politiker nystade i en del problem i lokalpolitiken i Borlänge och även längre bort, som att detta hemska Red Bull-företaget får förstöra festivalstämningen på sitt otroligt omusikaliska sätt. Dessutom, och kanske viktigast; det har blivit för mycket Göran Greider i Dalarna och inflation måste man ta allvarligt. Hur bra skulle det inte passa med en slags motpolspoet, eller nordpolspoet, som även varit på sjön bland de brantaste vågor, att återskapa balansen i detta nästan monopoliserade Göran Greider-land.

Tror Göran skulle sätta pris på det också, faktiskt. Det är ju tröttsamt att vara nån slags Eureka 24/7, poet i sitt eget land är nåt härk. Det blir så fullt med ryggdunkare över allt, i hissen, i mötesrummen, i möten med "vanligt folk" etc. Jag skulle styra upp honom, eller ner honom på jorden och kanske ta över en del av Dalademokraten, rent av. Jag är ju HMS och HR-expert, med egen synergiteori för medarbetarsamtal och hela den slappa organisationen skulle jag säkert få mer effektiv på no time.

På deltid, förstås. Man måste ju prata politik och den där politikern kändes jättebra att prata med om allt, även om poesi.

Men som sagt, man får vara försiktig så man inte slingrar sig ur sorgen, bara låter den ta tid. När jag fått mig en passande stor Bob Hund borde jag få lite koll på andra saker än att kika ner i ett svart hål och tro att Bob Hund skall dra mig bort därifrån.

Möjligen borde jag absolut försöka komma mig in på Storsjöyran, få ackredidera mig för en Bob Hund-konsert eller två och kanske få en liten fruktstund med hela Bob Hund. Det finns ju inget mycket att prata om, så klart, men jag sitter gärna och kollar på när dom pratar.

Och jag har ju en rålacker och dyr gitarr att låna ut och en skön, billigare Hagström. För Johnny, då. Conny hoppar för mycket omkring, det är inte nån hoppgitarr jag har. Kanske kunde man få tagit med Marc sin bas, Norges bästa rockbassist som spelar i Norges bästa punkgarageband, Gautomatikk! Nej, det blir väl omöjligt, förstås.

Och jag har ett elektroniskt piano med det välklingande namnet Roland, som påminner mig om en jämsk superkonsult som nog var den bästa pedagog jag upplevt.

Vad om jag kontaktade Bob Hund. Nej. Sitta på scenen och resa mig och skrika NEJ! vore nåt. Jag är också duktig på att skrika JA! Har dom en låt med lite JA!-skrik i...? Måste kolla med de initierade.

Nej, det här är vi inte klar med, tydligen. Det bästa vore att inte bry sig om när. Bara tacka och ta emot, smilande glassgubbar, Emil Jensen på radio plötsligt och varma fotbad hos en dotter med egen gräsmatta!

Vem vet vart haren hoppar?

Jag har fått ett visst tycke för harhundar, eller speciellt för en som kallas Scott. Den är ju redan bortägd, så det blir i så fall att skaffa en Bob Harhund, om det nu går. Jag tänkte på det. Själva hunden dräper ju inte haren. Det gör jägaren. Nu har jag all smak för hargryta en sen höstdag, det kan vara gott och nyttig. För att lära en gammal poet att bli vegan är lite för mycket beställt. Någon udda gång måste jag ha kött och dessa osunda proteiner, som är mest hälsosamma och mindre osunda om dom kan fångas i den vilda naturen.

Det kan ju inte jag. Jag är både skotträdd och alldeles dödningsobenägen. Men jag tänkte det vore inte dumt att sitta vid en lägereld, koka kaffe, brassa på en kolbulle kanske, eller en boks turistproviant från Trondheim Preserving, som jag har tusenvis av, liggande i ett väl avkyld förråd. Kanske man hinner en låt av Bob Hund innan batteriet på mobilen kolar av. Sedan sitter man bara där och väntar medan min Bob Hund fräser runt i skogen för att leta upp en hare att jaga.

Räddharar i all ära, men dom som ligger och trycker med sina åsikter, måste man försöka skrämma upp på nåt sätt.

Har man tur kommer haren hoppande. Då skjuter man inte. Bara låter den hoppa förbi. Hunden efter och blir lurad trill runt för femtielvte gången av den smarta haren. Och frågan kvarstår: vem vet vart haren hoppar...?

För nu visslar man på Bob Hund och ger den en stor älgskank som tack för uppvisningen. Alla är glada. Skogens poesi har vunnit. Medan jägarna skrattar om man frågar, för oftast hoppar haren framför hagelbössan och hamnar i en gryta. Till glädje för en mor och hennes utsvultna barn, kan man tänka. Själv vänder jag nosen emot Norge igen, där man själv får leva hare, jagad av elaka hundar och jägare som inte har något slags förståelse för vart man tänker hoppa.

Så man får tänka om. Jag blir inte klok på pipan i mun på en hund, bara. En stor Old English Mastiff, kanske...? Det är ju en fredlig hund. Till en viss punkt. Bara ingen stoner-hund, där går gränsen!

Jag kanske skall skaffa mig en katt, i alla fall. Träna upp den till något. Inte att jämföra med den som är 35 år och kan gå på lina och vissla till Bob Hunds musik. Det får bli en ganska vanlig bonnkatt, tror jag. Bara den tycker om poeter.

PapaFahr - en poetisk räddhare som alltid kutar i sirklar